Från Bergsunds varv

Arbetarminnen i Nordiska museets arkiv

Jag är född i Stockholm år 1875. Min far var textilarbetare och anställd i Stockholms Yllefabriker på Reimersholme. Han var född 1840 på Arkösunds Lotsplats, där hans far var lots. Min mor var född i Norrköping 1835 och hennes far var skomakaremästare.

De tongivande verkstäderna i Stockholm omkring sekelskiftet, var de 3 största, Atlas, Bolinders och Bergsunds Mek. Verkstad, den senare med Finnboda Varv som filial. Bergsunds Mek. Verkstad var belägen vid yttersta ändan av Söder, närmare bestämt vid Hornstull. Verkstadsområdet sträckte sig med sjötomt från Brännkyrkagatans förlängning till Pålsundet och omslöt i övrigt området till Långholmsgatan fram till Brännkyrkagatan. På platsen är numera belägen Högalids folkskola, hela bostadsbebyggelsen vid Bergsundsstrand och massor av andra bostadskvarter.

Sedan fanns det en hel del något mindre verkstäder, Inedals Mek. Verkstad, Mobergs Gjuteri och Mek. Verkstad, Södra Varvet, Ludvigsberg, Ekensberg, Mälarvarvet, Göranssons Mek. Verkstad m. fl. m. fl. Mera moderna voro Separator och de Lavals fabriker, men dessa voro specialbetonade.

De tre största hade även de i någon mån sin specialitet. Sålunda var Atlas väl bekant för sina järnvägsvagnar och lok, Bolinders för sina spisar, snickerimaskiner samt såverksramar för sågverksindustrin. Bergsund tillverkade broar för våra älvar och båtar för såväl Mälaren som Saltsjön samt hade en mycket god marknad på Ryssland.

Som 15-åring, d.v.s. 1890, började jag följa signalerna från den stora vällingklockan inom verkstadsområdet vid Bergsund. Innan dess hade man haft en del springpojksplatser, men kontakten med de större grabbarna, som jobbade vid Bergsund, var stor. De fingo ju lära sig ett yrke, vilket vi förstod var något att sträva efter. De något större och starkare pojkarna fingo bli smedhalvor och fick 20 öre i timmen, alltså kr. 11:80 i veckan, en ofantlig löning, då textilarbetarna på Stockholms Yllefabrik i närheten inte tjänade mer än 11-12 kr. i veckan. Men vi ansåg det vara bättre ta en mindre timpenning och få lära ett yrke för framtiden.

Det var mycket vanligt, att bolagen uppförde s. k. arbetarbostäder. Hyran var 100 till 120 kr. per år för rum och kök. Inneboende-systemet var mycket vanligt. En ungkarl betalade 5-6 kr. per månad, och då blev det som regel även kaffe på morgonen. De bostäder, som uppfördes i fria marknaden, drogo en årshyra av omkring 18o kr. för rum och kök, men då hyrde man ut rummet och bodde själv i köket.

Möblemanget i ett hyggligt arbetarhem var en säng, vanligen s. k. gustaviansk. Däri förvarades under dagarna alla sängkläder. Soffa, som kallades divan med divansbord, 4-6 klädda stolar, byrå och kanske en chiffonjé, denna då ärvd eller inropad på någon auktion, ett litet bord med album, vari släkten fanns porträtterad. På väggarna några tavlor, ofta Kungliga familjen, något porträtt, utfört i svartkrita, några oljefärgstryck av tyska fursteborgar, en fotogenlampa med prismor i glas. På golvet s. k, trasmattor, vartill man själv klippt materialet. Och så ej att förglömma kakelugnen i sitt hörn med några stenar infällda i golvet framför, på vilka man ritade vackra snirklar till söndagarna och där även spottlåda av mässingsplåt med en porslinsskål tronade, fylld med sand samt litet granris omkring, ifall gubbarna spottade fel.

Gaslyktorna räckte till verkstadsporten och även inne på fabriksgården fanns en och annan lykta. Del som kommo först, eldare och maskinist, fingo söka sig in på verkstaden med en handlykta. De tände närmaste gaslågor och vartefter gubbarna kom, fick man gå och låna eld hos varandra. Det var vanligtvis en papperstuss som fick tjänstgöra som ljusbringare. Ett dyrbart nöje var dessa bart brinnande gaslågor många gånger och hur många mösskullar har man ej bränt upp på dem.

Dricksvattnet fanns i en cistern på en vägg med vidhängande skopa eller mugg, men cisternen var nästan alltid tom. För tvättning av händerna och ansikte användes tvättpytsar eller hinkar, men dessa attiraljer fick man skaffa själv. Det förekom även att man hade en ställning På 4 ben med behållare På 40 à 50 liter, med 6 strilkranar. Dessa runno ner i en undre behållare, men ack, den övre var nästan alltid tom, den nedre full, och däri fick man blöta händerna. Det var ju ej så underligt, om man föredrog att inte tvätta sig. När man åt sin frukostsmörgås kunde man inte släppa papperet, för då blev smörgåsen svart.

Klosetterna voro mörka och ruskiga, bestående av låga britsar med plats för flera personer. Gubbarna hade heller inte mycket sinne för renlighet, snusdosan gick ur hand i hand och mun, och 2 prillor var det vanliga.

Naturligtvis fanns det städare på verkstaden, men ack. Verkmästarnas fruar, åtminstone vid Bergsund, handlade mat vid Mälartorget och Munkbron och for hem med ångslupen till Långholmsbron. Matkorgarna skulle då hämtas, vilket städerna beordrades hjälpa till med, liksom att dra mangeln, lägga in ved m. m.

På arbetsplatsen fanns tillgång till 2 förbandssakkunniga, en för brännsår (gjuteriet) och en för andra olycksfall. Vid svåra olycksfallstillfällen stod fabriksdroskan till förfogande för färd till fältskärn eller sjukhus. Fältskärn bedrev i regel sin rörelse i samband med rak och frisersalong. Han hade en viss sjukutbildning och ägde myndigheternas tillstånd att utöva sårbehandling samt utdragning av tänder. I många fall hade de en omfattande praktik, särskilt om de blevo anlitade av något större verkstadsföretag, vilket var vanligt på den tiden.

Arbetstid var 59 timmar i veckan, 10 timmar måndag-fredag, kl. 7-6, lördag kl. 7-5 med 1 timmes middag och 1/4 timmes frukost, den senare utan avdrag.

Lönerna voro i allmänhet 10 öre i timmen för nagelpojken och andra grabbar. Äldre arbetares lön var 25-3o öre kanske 32 öre i timmen. Man hade förstås "beting", och på detta kunde man förtjäna 30-50%. Men "beting" på en varvsverkstad var inte så lätt att ge, det blev i allmänhet efterskottstillägg. Förhållandet mellan arbetare och befäl var säkerligen mycket gott, dock fanns tendenser till gunstlingssystem, kanske beroende på att någon större teknisk utbildning ej fanns.

Vi hade en verkmästare Hallström, som fick anställning i Finland i början på 90-talet. Han följdes till båten och uppvaktades med sång. Sedan kom en annan "verkare", vilken nog var duktig som arbetsledare, men han såg så argsint ut på mornarna, så honom tordes vi inte tilltala förrän på eftermiddagen, då han tinat upp litet.

En annan förman hade vi, en tvärvigg, men en gubbe med humor. En maskinistaspirant sade en dag, att han hade inte kommit dit för att gå och sjåa utan för att praktisera. "Fy f-n", sade basen, "ta och praktisera bort allt bråte som ligger där borta i uppsättningen." Då han senare slutade anställningen, drog han ihop alla transportvagnar, fyrhjulingar, tvåhjulingar och alla sparkar och spett. "Nu ska jag inventera mina verktyg", sade han, "för några andra har jag aldrig haft."

Vid en sådan här varvverkstad var det naturligtvis mycket maskinfolk, maskinister och eldare, som arbetade under vintern, då deras båtar lågo vid kajer, och dessa satte en gemytlig prägel på det hela. De äldre arbetarna hade mer tid med att lära de unga yrket, det var ej så brått då som nu. Men man fick vara hövlig. På den tiden dugde det inte att säga "Du " till de gamla på platsen. Plåtslagare, smeder och maskinfolk voro yrkesstolta herrar, och det var en vana att man lyfte på mössan på morgonen för dem.

Vilka oerhörda framsteg har ej tekniken gjort på dessa 60 år. Förr voro svarvarna i stor utsträckning försedda med ryckmatning, några svarvar av engelskt eller tyskt fabrikat fanns för gängskärning. Jag minns, att när den första köpingssvarven kom, var det svårt få någon svarvare att stå i den. Man var rädd, den var för fin.

Våra borrar fingo vi tillverka av kolstål, s.k. plattborrar. Schablonerna voro utförda i tummått och det gick bra att få ett papper mellan plunchen och ringen i en del av dem.

En sak som slår en vid besök på verkstäderna nu för tiden är det fåtal smeder som finnes, möjligen har man en verktygssmed. Omkring sekelskiftet hade man på en medelstor verkstad ett dussintal smeder. Så gott som allt förekommande smidesarbete utfördes av verkstadens eget folk. Svetsningskonsten är en senare uppfinning. Och där man har behov av att smidesarbete, sker detta numera vid järnbruken.

Bergsund byggde s.k. tankbåtar för Ryssland. För att kunna få tankbåtarna igenom Stockholms Sluss - Hammarbyleden fanns nämligen icke på den tiden - utfördes dessa i 2 halvor, förskepp och akterskepp. Det väckte ett visst uppseende, när dessa båtar passerade Slussen för vidare befordran till Finnboda Varf, där de sammanfogades och nitades ihop före sin överresa till Ryssland. Vid ett tillfälle tillverkades inte mindre än 19 stycken små ångslupar, av vilka 18 samtidigt under ett söndagsdygn överskeppades till Ryssland. Besättningen var 2 man på varje båt.

När en båt gick av stapeln, var det vanligt, att det blev kalas i båtskjulet för dem, som jobbat med bygget. Detta ändrades sedermera så, att sjösättningskalaset blev förlagt till Bergsunds paviljong en gång om året. Men gubbarna kunde inte umgås med spriten på rätt sätt, så dessa kalas upphörde. De voro dock mycket omtyckta med stora högar av smörgåsar, pilsner, läskedrycker, mjölk och punsch.

Stapelavlöpningarna voro trevliga avbrott i vardagens enahanda, ty då kom många droskor med "fint" folk. Vid ett tillfälle kom en kammarherre och hade 2 pojkar med sig. Han gick genom verkstaden och vid en större svarv lyfte han upp pojkarna för att dessa skulle se hur maskinen arbetade. Pojkarna voro nuvarande Kung Gustaf VI Adolf och Prins Wilhelm.

Bergsundspaviljongen förtjänar sitt eget kapitel. Den byggdes 1883 och överläts av bolaget till arbetarna "att av dem fritt begagnas, dock ej för politiska eller religiösa sammankomster", som kommendör Arvidsson , yttrade vid överlåtelsen. Där fanns en rätt stor sal, rymmande cirka 300 personer, biblioteksrum, rum för läkaremottagning, några smårum samt vaktmästarebostad. Även en liten teater fanns inrymd, där amatörer inom verkstaden spelade. Men den användes också till mycket annat, såsom föreläsningar.

I övrigt var sång och musik mycket omhuldade. Sång och musikkårer (blåsorkestrar) funnos och Bergsunds Musikförening fyllde på ett utmärkt sätt sin uppgift att sprida glädje och trevnad.

På sommaren anordnades lustresor. Bolaget släppte till bogserbåt, en rätt stor öppen båt med plats för många passagerare. Pråmarna voro lövade och musiken klämde i och så bar det ut till Mälarens öar. Här blev det segling, rodd och dans. Även de klassiska lekarna bryta arm, dra fingerkrok, bryta stubbe, spänna kyrka med flera kom till sin rätt.

På den tiden fanns ingen social byrå, utan man fick vända sig till roteman, när nöd och sjukdom klappade på dörren. Det var synd om alla, som måste gå dit. Rotemännen voro mästare i att snäsa folk, kvinnor i synnerhet, som måste skaffa skor och annan nödtorft till sina barn. Skorna blev alltid träbottnade kängor, detta förbannade klassmärke för barnen.

På tal om rotemän så var det vanligt, att jobbarna på verkstaden hade mycket att bestyra med dessa, i synnerhet om måndagarna. Naturligtvis förstod basarna, att det gällde den kära litern. En plåtslagare bad en dag basen Andersson om permission, han skulle gå till roteman. "Gå då", sade Frikarln, "men f-n ska ta Dej, om Du tar roteman med Dej hit ut till verkstaden."

I vår tid kan man inte fatta, hur besvärligt det var med vattenfrågan i arbetarbostäderna. Vid verkstaden fanns det ju vattenpump på gården, men exempelvis på Reimersholme bar man vatten från sjön med ok. På vintern fick man ta med yxa för att hugga hål på isen. Endast då någon var sjuk gick man de 12 minuternas väg till Bergsund efter vattenledningsvatten - i vanliga fall användes sötvattnet även som dricksvatten.

Det problem, som heter fritiden, tänkte man nog inte så mycket på. Man använde mera sprit på verkstäderna än nu, och tappade man arbetslusten, firade man en dag eller två. Lördagar och söndagar var det Strömparterren och Djurgården, som lockade mest. Om vintern var det Mosebacke med sina atletuppvisningar. Atletiken var mycket populär, man tränade i vedbodar och källare och man drömde om att få uppträda med sin klubb på Mosebacke.

Idén om sammanhållning och solidaritet började ta fast form. Västra, Södra och Norra järnarbetarefackföreningarna funnos. Vi bildade Bergsunds Filares Maskinarbetares och Smeders verkstadslag. Sedermera anslöt sig plåtslagare och andra grupper. Då blev det Bergsunds Verkstadsklubb. Undertecknad blev förste sekreterare i verkstadslaget och klarade detta hjälpligt tack vare ordförande Zetterholms bistånd.

Samlingssal för våra möten var klassiska Hornskroken 1 på vintern. På sommaren höllo vi till i Tantolunden eller Zinkensdamm.

Kontingenten till fackföreningen var 10 öre i veckan. Det var roligt att arbeta för organisationen och jubel för varje ny gubbe vi fick in i fackföreningen, men så höjdes kontingenten till 25 öre och då gick många gubbar ur.

Vi hade ett bra sätt att få våra möten besökta. Vi gjorde en sparbössa av papp, som målades vackert röd. Lördagar och måndagar samlade vi in pengar i denna till inköp av andelar i det då under byggnad varande Folkets Hus i Stockholm.

Vår dröm var 8-timmarsdagen, och som en etapp på vägen lyste om jag ej missminner mig Husqvarna, som tidigare än andra genomförde 54 timmars arbetsvecka. Vår dröm gick i uppfyllelse, men vilken arbetstakt nu mot då. Det ansågs som fjäsk att sätta igång arbetet, förrän basarna kom, och det kunde ibland dröja 1/2 timme efter arbetstidens början. Nu börjar man när klockan ljuder och den intensiva arbetstakten fortsätter till dagens slut.

Frithiof Andersson

Jag är född i Stockholm år 1875. Min far var textilarbetare och anställd i Stockholms Yllefabriker på Reimersholme. Han var född 1840 på Arkösunds Lotsplats, där hans far var lots. Min mor var född i Norrköping 1835 och hennes far var skomakaremästare.

De tongivande verkstäderna i Stockholm omkring sekelskiftet, var de 3 största, Atlas, Bolinders och Bergsunds Mek. Verkstad, den senare med Finnboda Varv som filial. Bergsunds Mek. Verkstad var belägen vid yttersta ändan av Söder, närmare bestämt vid Hornstull. Verkstadsområdet sträckte sig med sjötomt från Brännkyrkagatans förlängning till Pålsundet och omslöt i övrigt området till Långholmsgatan fram till Brännkyrkagatan. På platsen är numera belägen Högalids folkskola, hela bostadsbebyggelsen vid Bergsundsstrand och massor av andra bostadskvarter.

Sedan fanns det en hel del något mindre verkstäder, Inedals Mek. Verkstad, Mobergs Gjuteri och Mek. Verkstad, Södra Varvet, Ludvigsberg, Ekensberg, Mälarvarvet, Göranssons Mek. Verkstad m. fl. m. fl. Mera moderna voro Separator och de Lavals fabriker, men dessa voro specialbetonade.

De tre största hade även de i någon mån sin specialitet. Sålunda var Atlas väl bekant för sina järnvägsvagnar och lok, Bolinders för sina spisar, snickerimaskiner samt såverksramar för sågverksindustrin. Bergsund tillverkade broar för våra älvar och båtar för såväl Mälaren som Saltsjön samt hade en mycket god marknad på Ryssland.

Som 15-åring, d.v.s. 1890, började jag följa signalerna från den stora vällingklockan inom verkstadsområdet vid Bergsund. Innan dess hade man haft en del springpojksplatser, men kontakten med de större grabbarna, som jobbade vid Bergsund, var stor. De fingo ju lära sig ett yrke, vilket vi förstod var något att sträva efter. De något större och starkare pojkarna fingo bli smedhalvor och fick 20 öre i timmen, alltså kr. 11:80 i veckan, en ofantlig löning, då textilarbetarna på Stockholms Yllefabrik i närheten inte tjänade mer än 11-12 kr. i veckan. Men vi ansåg det vara bättre ta en mindre timpenning och få lära ett yrke för framtiden.

Det var mycket vanligt, att bolagen uppförde s. k. arbetarbostäder. Hyran var 100 till 120 kr. per år för rum och kök. Inneboende-systemet var mycket vanligt. En ungkarl betalade 5-6 kr. per månad, och då blev det som regel även kaffe på morgonen. De bostäder, som uppfördes i fria marknaden, drogo en årshyra av omkring 18o kr. för rum och kök, men då hyrde man ut rummet och bodde själv i köket.

Möblemanget i ett hyggligt arbetarhem var en säng, vanligen s. k. gustaviansk. Däri förvarades under dagarna alla sängkläder. Soffa, som kallades divan med divansbord, 4-6 klädda stolar, byrå och kanske en chiffonjé, denna då ärvd eller inropad på någon auktion, ett litet bord med album, vari släkten fanns porträtterad. På väggarna några tavlor, ofta Kungliga familjen, något porträtt, utfört i svartkrita, några oljefärgstryck av tyska fursteborgar, en fotogenlampa med prismor i glas. På golvet s. k, trasmattor, vartill man själv klippt materialet. Och så ej att förglömma kakelugnen i sitt hörn med några stenar infällda i golvet framför, på vilka man ritade vackra snirklar till söndagarna och där även spottlåda av mässingsplåt med en porslinsskål tronade, fylld med sand samt litet granris omkring, ifall gubbarna spottade fel.

Gaslyktorna räckte till verkstadsporten och även inne på fabriksgården fanns en och annan lykta. Del som kommo först, eldare och maskinist, fingo söka sig in på verkstaden med en handlykta. De tände närmaste gaslågor och vartefter gubbarna kom, fick man gå och låna eld hos varandra. Det var vanligtvis en papperstuss som fick tjänstgöra som ljusbringare. Ett dyrbart nöje var dessa bart brinnande gaslågor många gånger och hur många mösskullar har man ej bränt upp på dem.

Dricksvattnet fanns i en cistern på en vägg med vidhängande skopa eller mugg, men cisternen var nästan alltid tom. För tvättning av händerna och ansikte användes tvättpytsar eller hinkar, men dessa attiraljer fick man skaffa själv. Det förekom även att man hade en ställning På 4 ben med behållare På 40 à 50 liter, med 6 strilkranar. Dessa runno ner i en undre behållare, men ack, den övre var nästan alltid tom, den nedre full, och däri fick man blöta händerna. Det var ju ej så underligt, om man föredrog att inte tvätta sig. När man åt sin frukostsmörgås kunde man inte släppa papperet, för då blev smörgåsen svart.

Klosetterna voro mörka och ruskiga, bestående av låga britsar med plats för flera personer. Gubbarna hade heller inte mycket sinne för renlighet, snusdosan gick ur hand i hand och mun, och 2 prillor var det vanliga.

Naturligtvis fanns det städare på verkstaden, men ack. Verkmästarnas fruar, åtminstone vid Bergsund, handlade mat vid Mälartorget och Munkbron och for hem med ångslupen till Långholmsbron. Matkorgarna skulle då hämtas, vilket städerna beordrades hjälpa till med, liksom att dra mangeln, lägga in ved m. m.

På arbetsplatsen fanns tillgång till 2 förbandssakkunniga, en för brännsår (gjuteriet) och en för andra olycksfall. Vid svåra olycksfallstillfällen stod fabriksdroskan till förfogande för färd till fältskärn eller sjukhus. Fältskärn bedrev i regel sin rörelse i samband med rak och frisersalong. Han hade en viss sjukutbildning och ägde myndigheternas tillstånd att utöva sårbehandling samt utdragning av tänder. I många fall hade de en omfattande praktik, särskilt om de blevo anlitade av något större verkstadsföretag, vilket var vanligt på den tiden.

Arbetstid var 59 timmar i veckan, 10 timmar måndag-fredag, kl. 7-6, lördag kl. 7-5 med 1 timmes middag och 1/4 timmes frukost, den senare utan avdrag.

Lönerna voro i allmänhet 10 öre i timmen för nagelpojken och andra grabbar. Äldre arbetares lön var 25-3o öre kanske 32 öre i timmen. Man hade förstås "beting", och på detta kunde man förtjäna 30-50%. Men "beting" på en varvsverkstad var inte så lätt att ge, det blev i allmänhet efterskottstillägg. Förhållandet mellan arbetare och befäl var säkerligen mycket gott, dock fanns tendenser till gunstlingssystem, kanske beroende på att någon större teknisk utbildning ej fanns.

Vi hade en verkmästare Hallström, som fick anställning i Finland i början på 90-talet. Han följdes till båten och uppvaktades med sång. Sedan kom en annan "verkare", vilken nog var duktig som arbetsledare, men han såg så argsint ut på mornarna, så honom tordes vi inte tilltala förrän på eftermiddagen, då han tinat upp litet.

En annan förman hade vi, en tvärvigg, men en gubbe med humor. En maskinistaspirant sade en dag, att han hade inte kommit dit för att gå och sjåa utan för att praktisera. "Fy f-n", sade basen, "ta och praktisera bort allt bråte som ligger där borta i uppsättningen." Då han senare slutade anställningen, drog han ihop alla transportvagnar, fyrhjulingar, tvåhjulingar och alla sparkar och spett. "Nu ska jag inventera mina verktyg", sade han, "för några andra har jag aldrig haft."

Vid en sådan här varvverkstad var det naturligtvis mycket maskinfolk, maskinister och eldare, som arbetade under vintern, då deras båtar lågo vid kajer, och dessa satte en gemytlig prägel på det hela. De äldre arbetarna hade mer tid med att lära de unga yrket, det var ej så brått då som nu. Men man fick vara hövlig. På den tiden dugde det inte att säga "Du " till de gamla på platsen. Plåtslagare, smeder och maskinfolk voro yrkesstolta herrar, och det var en vana att man lyfte på mössan på morgonen för dem.

Vilka oerhörda framsteg har ej tekniken gjort på dessa 60 år. Förr voro svarvarna i stor utsträckning försedda med ryckmatning, några svarvar av engelskt eller tyskt fabrikat fanns för gängskärning. Jag minns, att när den första köpingssvarven kom, var det svårt få någon svarvare att stå i den. Man var rädd, den var för fin.

Våra borrar fingo vi tillverka av kolstål, s.k. plattborrar. Schablonerna voro utförda i tummått och det gick bra att få ett papper mellan plunchen och ringen i en del av dem.

En sak som slår en vid besök på verkstäderna nu för tiden är det fåtal smeder som finnes, möjligen har man en verktygssmed. Omkring sekelskiftet hade man på en medelstor verkstad ett dussintal smeder. Så gott som allt förekommande smidesarbete utfördes av verkstadens eget folk. Svetsningskonsten är en senare uppfinning. Och där man har behov av att smidesarbete, sker detta numera vid järnbruken.

Bergsund byggde s.k. tankbåtar för Ryssland. För att kunna få tankbåtarna igenom Stockholms Sluss - Hammarbyleden fanns nämligen icke på den tiden - utfördes dessa i 2 halvor, förskepp och akterskepp. Det väckte ett visst uppseende, när dessa båtar passerade Slussen för vidare befordran till Finnboda Varf, där de sammanfogades och nitades ihop före sin överresa till Ryssland. Vid ett tillfälle tillverkades inte mindre än 19 stycken små ångslupar, av vilka 18 samtidigt under ett söndagsdygn överskeppades till Ryssland. Besättningen var 2 man på varje båt.

När en båt gick av stapeln, var det vanligt, att det blev kalas i båtskjulet för dem, som jobbat med bygget. Detta ändrades sedermera så, att sjösättningskalaset blev förlagt till Bergsunds paviljong en gång om året. Men gubbarna kunde inte umgås med spriten på rätt sätt, så dessa kalas upphörde. De voro dock mycket omtyckta med stora högar av smörgåsar, pilsner, läskedrycker, mjölk och punsch.

Stapelavlöpningarna voro trevliga avbrott i vardagens enahanda, ty då kom många droskor med "fint" folk. Vid ett tillfälle kom en kammarherre och hade 2 pojkar med sig. Han gick genom verkstaden och vid en större svarv lyfte han upp pojkarna för att dessa skulle se hur maskinen arbetade. Pojkarna voro nuvarande Kung Gustaf VI Adolf och Prins Wilhelm.

Bergsundspaviljongen förtjänar sitt eget kapitel. Den byggdes 1883 och överläts av bolaget till arbetarna "att av dem fritt begagnas, dock ej för politiska eller religiösa sammankomster", som kommendör Arvidsson , yttrade vid överlåtelsen. Där fanns en rätt stor sal, rymmande cirka 300 personer, biblioteksrum, rum för läkaremottagning, några smårum samt vaktmästarebostad. Även en liten teater fanns inrymd, där amatörer inom verkstaden spelade. Men den användes också till mycket annat, såsom föreläsningar.

I övrigt var sång och musik mycket omhuldade. Sång och musikkårer (blåsorkestrar) funnos och Bergsunds Musikförening fyllde på ett utmärkt sätt sin uppgift att sprida glädje och trevnad.

På sommaren anordnades lustresor. Bolaget släppte till bogserbåt, en rätt stor öppen båt med plats för många passagerare. Pråmarna voro lövade och musiken klämde i och så bar det ut till Mälarens öar. Här blev det segling, rodd och dans. Även de klassiska lekarna bryta arm, dra fingerkrok, bryta stubbe, spänna kyrka med flera kom till sin rätt.

På den tiden fanns ingen social byrå, utan man fick vända sig till roteman, när nöd och sjukdom klappade på dörren. Det var synd om alla, som måste gå dit. Rotemännen voro mästare i att snäsa folk, kvinnor i synnerhet, som måste skaffa skor och annan nödtorft till sina barn. Skorna blev alltid träbottnade kängor, detta förbannade klassmärke för barnen.

På tal om rotemän så var det vanligt, att jobbarna på verkstaden hade mycket att bestyra med dessa, i synnerhet om måndagarna. Naturligtvis förstod basarna, att det gällde den kära litern. En plåtslagare bad en dag basen Andersson om permission, han skulle gå till roteman. "Gå då", sade Frikarln, "men f-n ska ta Dej, om Du tar roteman med Dej hit ut till verkstaden."

I vår tid kan man inte fatta, hur besvärligt det var med vattenfrågan i arbetarbostäderna. Vid verkstaden fanns det ju vattenpump på gården, men exempelvis på Reimersholme bar man vatten från sjön med ok. På vintern fick man ta med yxa för att hugga hål på isen. Endast då någon var sjuk gick man de 12 minuternas väg till Bergsund efter vattenledningsvatten - i vanliga fall användes sötvattnet även som dricksvatten.

Det problem, som heter fritiden, tänkte man nog inte så mycket på. Man använde mera sprit på verkstäderna än nu, och tappade man arbetslusten, firade man en dag eller två. Lördagar och söndagar var det Strömparterren och Djurgården, som lockade mest. Om vintern var det Mosebacke med sina atletuppvisningar. Atletiken var mycket populär, man tränade i vedbodar och källare och man drömde om att få uppträda med sin klubb på Mosebacke.

Idén om sammanhållning och solidaritet började ta fast form. Västra, Södra och Norra järnarbetarefackföreningarna funnos. Vi bildade Bergsunds Filares Maskinarbetares och Smeders verkstadslag. Sedermera anslöt sig plåtslagare och andra grupper. Då blev det Bergsunds Verkstadsklubb. Undertecknad blev förste sekreterare i verkstadslaget och klarade detta hjälpligt tack vare ordförande Zetterholms bistånd.

Samlingssal för våra möten var klassiska Hornskroken 1 på vintern. På sommaren höllo vi till i Tantolunden eller Zinkensdamm.

Kontingenten till fackföreningen var 10 öre i veckan. Det var roligt att arbeta för organisationen och jubel för varje ny gubbe vi fick in i fackföreningen, men så höjdes kontingenten till 25 öre och då gick många gubbar ur.

Vi hade ett bra sätt att få våra möten besökta. Vi gjorde en sparbössa av papp, som målades vackert röd. Lördagar och måndagar samlade vi in pengar i denna till inköp av andelar i det då under byggnad varande Folkets Hus i Stockholm.

Vår dröm var 8-timmarsdagen, och som en etapp på vägen lyste om jag ej missminner mig Husqvarna, som tidigare än andra genomförde 54 timmars arbetsvecka. Vår dröm gick i uppfyllelse, men vilken arbetstakt nu mot då. Det ansågs som fjäsk att sätta igång arbetet, förrän basarna kom, och det kunde ibland dröja 1/2 timme efter arbetstidens början. Nu börjar man när klockan ljuder och den intensiva arbetstakten fortsätter till dagens slut.

Frithiof Andersson