En paginererska berättar

Arbetarminnen i Nordiska museets arkiv

På Pro Patria på Sveavägen, dåvarande Stora Badstugatan i Stockholm föddes jag 1883. På julafton kom min moster och hämtade min moder och mig, så jag var en riktig julklapp.

Moster Anna bodde i ett lågt trähus, Lilla Badstugatan 11 - 13. Det sades, att det varit drottning Kristinas jaktslott, men hur många sådana hon haft, det vet jag inte, ty sådana lär finnas litet varstans. I alla fall så bestod huset av en enda botten, med träluckor för fönstren, kullerstenar utanför och mellan stenarna växte gräs. Det var riktigt gamla Stockholm, på den plats där Handelshögskolan är nu.

I det enda rum vi hade var stora bjälkar i taket. Ingen värmeledning fanns, blott en öppen spis, där maten lagades, och så det bästa av allt, en hederlig gammal kakelugn, där man fick värma sig vid brasan.

Vid 7 års ålder började jag i Adolf Fredriks folkskola på Saltmätaregatan. En gång var jag ute och gick i sällskap med en tant i Kungsträdgården. Då kom en ståtlig, fin herre gående. Plötsligt sade tant: "nig nu vackert". Den lilla flickan neg och då viskade tanten: "det var farbror kungen". Vad den lilla flickan blev stolt, hon hade ju fått hälsa på konung Oskar II.

På Adolf Fredriks kyrkgård gick jag och knypplade just i det hus, där Anders de Wahl växte upp hos sin mormor och morfar. Där stod barn och bland dem jag och tittade på de vackra brudarna vid kortrappan.

Så började livets allvar. Jag tog en kurs i en handelsskola för att lära bokhålleri. Därifrån fick jag ett fint betyg, men en skolkamrat började, i bokbinderi hos Herzog & Söner, Malmskillnadsgatan 54, å då tänkte jag: jag hör väl efter där jag också, och tar det tills vidare. Jag hörde efter och fick börja 55 augusti 1900. Där fick jag 6 kronor i veckan. Jag minns mycket väl första dagen, då fick jag sitta och bunta fönsterremsor. Arbetet började kl. 7, 1 1/2 timmes middag och slutade kl. 7. De, som voro nybörjare, skulle sopa efter arbetets slut. Det dammade ymnigt, man fick stoppa ner skräpet i säckar - så var min första dag hos Herzogs.

Jag hade börjat på skrivboksavdelningen. Där fanns också en linjeringsavdelning innanför, en pagineringsavdelning, där numrering av kontorsböcker utfördes av 2 paginererskor, 1902 hamnade jag där, ty den ena paginererskan hade blivit lungsjuk vid 38 års ålder. Verkmästaren tyckte, att jag såg kraftig ut och därför fick jag börja. Då hade jag fått påökt från 7 till 9 kronor i veckan.

Vi sutto 2 flickor, i en liten avdelning för oss själva med ansiktena vända utåt verkstan. "Gubben", som vi kallade hans högvördighet generalkonsuln, tittade på oss ibland. "Här sitter typen av den kvinnliga utomordentligheten", sade han en dag, men så fick vi arbeta också. Jag hade varit där i 5 år, innan jag kom för sent första gången. Då kom verkmästare Nilsson och tittade med förvåning - "va, har Anna fallit ifrån pinn". Jag - "va, har Anna fallit ifrån pinn". Jag anlände om en liten stund med andan i halsgropen.

Vi anmälde vår ankomst med en nummerbricka av mässing. Den hängdes upp i ett litet skåp, som var galler på och togs när man gick hem. I början av min anställning fick jag "smörja an", som det heter på bokbindarespråket, åt någon gesäll alltibland. Det gjordes med lim eller klister och fort måste det gå, ty gick det inte fort nog, så knackade vederbörande gesäll i bordet. Förkläde måste man ha, och på kvällen var det alldeles styft av lim eller klister. På hemvägen var man ofta så trött, att man måste vila ett slag på första soffa man fick tag i, i någon park. Man var nästan skinnflådd i högra handen, där man hållit penseln.

"Gubben Herzog" var man mäkta rädd för. En gång såg han en kamrat gäspa. Han stod en lång stund och tittade skarpt, befallde flickan stå upp och skämmas en god stund.

Ja, som sagt, jag paginerade böcker av alla slag, mycket kopieböcker med silkespapper bestående av 1 000, 500, 250 blad. Vi stämplade också alla möjliga böcker med P H märket, senare blev det alla möjliga firmor, som beställde grossvis av vaxduks- och notesböcker, Åhlén & Holm, Turitz o. s. v.

Original på verkstan fattades icke. Vi hade en skärare, som hette Eisenblätter. Han var tysk. Han skar av papper och böcker i en skärmaskin så snittytorna blevo jämna och fina. Honom hade vi mycket roligt åt. Han var mycket skicklig i språk, men rolig såg han ut. Med sin höga hatt, när han var finklädd, sina små morrhår till mustascher, och sina små fruntimmerskor. Ibland hade han en cittra med sig och lät tonerna ljuda utöver verkstan på fritidsstunderna.

1903 kom jag i kontakt med Lutherska missionsföreningen Immanuelskyrkan i Stockholm. Jag gick där in i församlingen och tog så småningom en söndagsskolklass, som jag ägnade mig åt under 6 år. Även hjälptruppen tillhörde jag. Den besökte gamla och sjuka, som vi bjöd på kaffe på sjukhus, och ålderdomshem. Föreningen var indelad i grupper. Varje grupp hade en musikförening där gitarrer, fiol, cittra och orgel spelades. Någon läste ur bibeln. Vi besökte även fattiga familjer och delade ut matpaket till dem. Samtidigt med detta hade jag kommit in i Ellen Keys "Tolfter" och har sedan tillhört där under alla år. "Tolfterna" stiftades 1892 av Ellen Key, som jämte några andra damer började med Samkväm för kvinnor från olika samhällsgrupper för gemensamt tankeutbyte. Många kända personer har man där fått se och höra - Knut Kjellberg, Anna Whitlock, Emilia Bromé, Amalia Fahlstedt, Delsbostintan med flera och har jag under årens lopp fått mycken glädje av att tillhöra där.

1907 upplevde jag ett svårt år. Då dog min älskade moder på Sankt Eriks sjukhus. Dit skickades mest de som voro obotligt sjuka, och åkte man in genom den porten, var man nästan säker på att aldrig komma ut mer. Det stod försörjningsinrättning utanför med stora ord.

1908 fick jag bostad i en stiftelse för självförsörjande yngre kvinnor, Dalagatan 35. Den hade kommit till genom en donation av professorskan Lotty Bruzelius. Där bodde jag sedan i 34 år, ända tills jag gifte mig 1942. "35-an" ansågs som ett mönsterhus. Man skulle vara välrekommenderad för att bli antagen som hyresgäst. Men det fanns en nackdel, man måste dela rum och kokvrå med en kanske vilt främmande människa, och det var inte så roligt alla gånger. Visserligen fanns det en del ensamma rum, men det var mycket svårt att få ett sådant. Man var ung, ensam, hade dåligt med mynt, arbetsförtjänsten liten, man behövde bo billigt och var tacksam för det som bjöds.

En gång på Malmskillnadsgatan hade olyckan varit framme. Jag hade numrerat 3 lagerböcker fel. De skulle numreras i följd. Ett fel hade gjorts. Då kom en fröken från expeditionen och frågade efter dem. 0 ve, de skulle vara färdiga nästa dag ett visst klockslag. Vad var att göra. Jag tog hem dem och satt till kl. 4 morgonen därpå och raderade ut siffrorna. Rumskamraten tittade upp gång på gång. Hon fick inte sova, lampan var tänd. Jag bara arbetade för brinnande livet. Följande morgon före kl. 7 var jag på min plats och böckerna med för att numreras rätt. Jag fick ingen anmärkning för dem, men hur trött man blev av sådant, det skall vi icke tala om. Sådant hände ibland, sådant jäkt som det var.

En gång hade jag 3 stora mollskinnsband till numrering. Det var sak samma med dem, som de förra. Strax innan vi skulle gå hem upptäcktes felet. Jag släpade hem den, som jag trodde var felaktig. Men o ve, när jag tog fram boken, hade den, som var rätt, kommit med hem, istället för den felaktiga. Nästa morgon kom en kusin och hjälpte mig bära den tunga boken. Innan porten öppnades stod jag med min stora bok utanför. Jag kom upp till min plats, det var på Regeringsgatan. Där stod jag alldeles tyst. Då kom verkmästare Pettersson, han fick se mig och ropade på långt håll: "Har Anna varit här i natt". Han anande nog, att det var något galet, men frågade ingenting, utan skämtade bara, som han alltid gjorde på den tiden. Felet fick man klara av själv.

1908 blev det bokbindarlockout i 20 veckor. Vi hade många överläggningar i Folkets hus. Då fick jag som var ensam 2 kronor i veckan, ibland ingenting. Man fick vända på örena då, innan man gav ut dem.

1909 var storstrejken och då blev det platsombyte för en del. Det hade nog varit lite för mycket av upplevelser dessa sista år. Jag kände mig inte frisk, 1909 kom jag in på Sabbatsberg. Man fann att ena njuren var sjuk, tbc. Jag var nära döden vid 26 års ålder.

När jag kom tillbaka till Herzog & Söner 1 1/2 år efter operationen, så hade firman flyttat till Regeringsgatan nära Tegnérgatan. Jag var av läkaren förbjuden att paginera, det var för tungt för mig. Jag blev alltså av verkmästaren visad upp till "Linjeringen", där jag skulle åtminstone få sitta stilla med benen, jag skulle se igenom papper, dra linjer, som eventuellt felade. "Gå upp till fröken Svensson och säg att jag sagt att Ni skall börja där. Ni skall se igenom papper." Jag stegade upp till en annan avdelning bävande, framförde mitt ärende, men det gick inte alls - hon ville inte alls ha mig. Då fick jag börja på avdelningen, där jag varit förut. Jag fick sätta register i böcker, men uppriktigt sagt, så trivdes jag inte så bra där som i pagineringen, men det var ju lättare arbete.

Den oktober 1912 fyllde Herzogska firman 50 år. Då blev det en stor fest på Grand Hotell. Jag har ännu inbjudningskortet kvar. Vi kamrater i pagineringen hade gjort oss så fina som vi mäktade. Vi skramlade till en flaska parfym för att det skulle lukta riktigt gott om oss och vi hade gjort oss fina i håret hos hårfrisörskan. De bästa klänningarna sattes på. Det var mycket festligt med tal och medaljutdelning och den roliga Eisenblätter han blev medaljör bland de andra veteranerna. Han skämtade med mig: "Anna tar du mig får du medaljen med." Ja, det var mycket stämningsfulla på Grand Hotell. Vid avätandet av supén spelades "Fjäriln vingad syns på Haga". Dansen tråddes också till musikens toner. Dagen efter drogo vi flickor i pagineringen lott om parfymflaskan, jag hade väldig tur och vann den.

Tiden rann iväg till 1914, då det första världskriget bröt ut. Vi fingo köpa så kallad "livsmedelsmat", som delades ut på verkstan. Pölsa hade en del hittat maskar i. "Blunda och ät", sade någon. En dag fick vi någonting, som hette kålstuvning. Den luktade så illa, så verkmästaren ropade: "Upp med alla fönster, det luktar ju så man kan kräkas". Potatisen var mycket dålig. Så hade man livsmedelsböcker, som man fick gå och hämta mat på. Det var långa köer i affärerna. Vi kamrater togo med oss några potatisar var och ristade våra namn i dem. Vi ställde ett gaskök i en trälåda. Vi vågade inte visa vår djärvhet. Det var ett väldigt rabalder, att var och en skulle få igen sina, ty en del hade spruckit sönder i kokningen. Vi kokade även kaffe. Ja kaffe, det var allt annat än kaffe. Var och en hade en liten påse eller strut med sig, olika surrogat. Bland det bästa som fanns var ju rostade ärter torkade rödbetor, knallar och vad det nu hette allt. Man kallade det för kaffe i alla fall.

När kriget äntligen var slut så var man så glad, ty man tänkte att det aldrig skulle bli något världskrig mer.

1914 kom jag i kontakt med Birkagården och där tillbragte jag många lyckliga stunder. Det var dr Natanael Beskow och fröken Ebba Pauli, som upptogo det arbetet.

En paginererskas arbete - denna lilla gren av bokbinderiyrket, som jag nu skall skildra, är icke så känd av de flesta, varför det kanske kan vara av intresse att få veta något därom.

En sådan arbeterska sköter om numreringen av olika arbeten inom bokbinderivärlden. Denna paginering är ett för både själ och kropp oerhört ansträngande arbete. Det gäller att få insatt rätt siffror i allting, dyrbara kontorsböcker, växlar, aktiebrev och talonger, lottsedlar, nummerlappar av olika slag. Registerbladen skola ha sina respektive siffror. Självkopieringsböckerna numreras i dublicat, triplicat o.s.v. Intet blad får överhoppas. Har så skett, står man där vackert.

Klockan 7 på morgonen börjar arbetet. Då skall man fix och färdig sitta på sin plats, ty verkmästaren går ronden för att se om allt är juste. Arbetet försiggår med tillhjälp av en så kallad pagineringsmaskin, som trampas som en symaskin. Olika sifferverk måste ofta användas men i vilket fall som helst, fort skall det gå, ty det är för det mesta ackordsarbete. Som exempel kan anföras, att ett slags numrering betalas med 30 öre för 1000 nummer. Tankarna måste ständigt koncentreras kring vad man har för handen, annars begår man lätt fel. Under tiden dånar andra maskiner i ens nära grannskap, de perforera, stansa eller utskär register. Detta maskinslammer nöter i längden svårt på hjärnan.

En uråldrig vana finnes ännu i en del fabriker, att arbeterskorna tituleras med förnamn, trots att de uppnått rätt så hög ålder och varit i vederbörande firmas tjänst under många år.
Lyckas det en ungdom att få plats på ett lager eller kontor blir det strax annorlunda. Då utbytes förnamnet mot "fröken" eller "fru". Följden blir naturligtvis, att de senare känna sig betydligt överlägsna de kvinnliga kamraterna inne på fabriken. Sådan skillnad borde väl icke finnas, men existerar trots allt ännu på 1920-talet.

1931 på sommaren var jag på en kurs på Medborgarskolan på Fogelstad hos fröken Elisabet Tamm. Det var mycket intressant. Dit kom många lärarinnor och även andra yrkesarbetande. Rektor var Honorine Hermelin.

1933 på sommaren flyttade Herzogs efter att i 23 år varit på Regeringsgatan till det stora fina Esseltehuset på Vasagatan mitt emot Centralen. Det blev mycket nytt där att sätta sig in i. Man var mäkta nervös i början, innan man blev van. Var och en fick ett kort med sitt namn på. Detta skulle stämplas i en klocka, när man kom och när man gick, till och med vid lunchen, som för det mesta avåts i lunchrummet. När signalen gick rusade alla i väg till klockorna. Sedan skulle korten kontrolleras, glömde man stämpla fick man tillsägelse. Bad man om ledigt så var det likadant. I början trodde man inte att det skulle gå, men det gick.

Vi fick ännu en klocka, att stämpla våra arbetslappar i. Tiden var indelad i perioder, 10 per timme. Varje gång man började ett arbete, tog man en lapp på sitt arbetsblock och skrev sitt namn, likaså beställarens, gick till klockan och stämplade vid arbetets början och slut. Dessa lappar skulle sedan kontrolleras och den dagen man räknade, skulle både lappar och tid stämma på pricken, annars blev det ett fasligt letande, om det felade någon period. Arbetet forcerades, bråttom var det och telefonerna pinglade i ett och ofta hände det, att man blev tillfrågad, om man kunde arbeta över, i synnerhet till jul och nyår, ty på nya året skulle kontorsböckerna vara färdiga.

Ibland kom det kartor från generalstaben, som skulle numreras och då medföljde någon officer, och som det var hemliga kartor, satt han kvar och vaktade det hela för att se, att det gick rätt till. Då: var man nästan "skakis", ty tänk om man hade gjort fel.

Ja, 9 år var jag med, på Vasagatan i buller och bång - men så en kväll, då jag skulle gå hem, halkade jag en bit från Esselte. Det var halt, jag var trött. Min äldsta kamrat hade slutat för ett par veckor tillbaka. Vi hade suttit kamrater i över 42 år och jag saknade henne. Det gjorde ont i armen efter fallet, jag for till Sabbatsberg, det befanns att armen var bruten. Jag blev gipsad, och jag var på mitt 6o:e år.

På min 59:e födelsedag hade jag gift mig. Jag slutade efter 421/2 års tjänst hos Herzog och Söner. Nu är min make fyllda 81 år och jag nyligen fyllda 67. Mina ögon börja bli klena och den gamla kroppen gör sig kännbar, men träget har man arbetat och gjort så gott man kunnat.

Och jag vill sluta med några strofer:

Våra år försvinna så snabbt,
Som flöge de bort-
Och när det har varit som bäst,
Så har det varit möda och arbete.

Anita Malmgren Törnqvist