Filmindustrin bad AGA om hjälp

aga_ef_009
Projektorverkstaden.

Gustaf Dalén förknippas med handfasta, jordnära ting som bojar, fyrar och spisar. Men uppfinnaren hade fler strängar på sin lyra. Han hade bland annat kring 1920 givit sitt stöd åt en uppfinnare som försökt få fram ljudfilm – AGA tillverkade redan en egen stumfilmsprojektor.

Därför var det inte så märkligt att det var AGA som Svensk Filmindustri vände sig till 1929 när ljudfilmen kom och det gällde att få fram svensk tillverkning av ljudfilmsapparater, eftersom de utländska var hutlöst dyra. AGA-Baltic lyckades och blev ledande i den svenska ”kinobranschen”, en ställning man behöll trettio år. Den första provanläggningen demonstrerades på biografen Sture i Stockholm 1929. Vid den tiden gick Stellan Dahlstedt – en av dem som var med från början – på Tekniska högskolan. Han behövde praktik och ringde till AGA för att höra om det fanns något på ljudfilmsavdelningen under sommaren. Vid en intervju i mitten av 80-talet berättar Stellan. – Jag hade sett ljudfilm i England redan 1926 och var intresserad, men när praktiken skulle börja var det anställningsstopp. Året var 1930 och det var dåliga tider. Men Stellan fick börja vid AGA-Baltics försäljnings- och servicekontor för ljudfilm vid Norra Bantorget. – Vi satt fyra grabbar och bytte membran i högtalare och andra enkla saker.

Senare fick Stellan följa med till Örebro, där en dubbelprojektor skulle byggas om till ljud. Det tog en vecka och när de kom hem undrade chefen om Stellan kunde sätta upp en apparat själv. Han tog chansen och resan gick nu till Sparreholms Folkets Hus, som ville kunna visa sin biopublik det senaste, och Stellan klarade även det jobbet. AGA-Baltics konstruktion – en tontillsats som monterades på projektorn – kostade bara 15 000 kr, att jämföra med en utländsk anläggning som kunde kosta 60–90 000 kr. Redan 1931 fanns också en svensk kamera för inspelning av ljudfilm. Också här betydde AGA-Baltics snabbhet mycket för SF. Samarbetet gjorde att SF kunde ligga långt före sina utländska konkurrenter, berättar Stellan och återkommer till sin första praktiksommar som resande servicetekniker. – Jag hade tolv kronor i dagtraktamente, men ingen lön. Ett rum kostade fem kronor och en middag lika mycket, så jag klarade mig bra ändå. När jag var färdig civilingenjör 1933 var det fortfarande anställningsstopp på AGA, men när jag kom tillbaka till mitt inackorderingsrum på Roslagsgatan efter midsommar hade de ringt från Lidingö. Kunde jag åka till Porjus imorgon? Kraftverkets bioprojektor skulle få ljud och där fanns 500 arbetare. Stellan blev kvar i Porjus en vecka, eftersom det fattades delar. Sen fick han order att fortsätta till Piteå. Nu hade dagtraktamentet stigit till sexton kronor och Stellan tillbringade hela sommaren på resande fot. - När jag kom tillbaka till AGA ringde jag upp Gunnar Dalén och påpekade att jag inte fått någon lön på hela sommaren. ”Jaså, vad vill du ha då?” frågade han. Jag drog till med 350 kr i månaden, det normala för en civilingenjör. Vilket godkändes. Stellan fortsatte att resa hela första året som fast anställd. På ljudfilmsavdelningen fanns en ständig beredskap att rycka ut så fort en anläggning krånglade. - Vår framgång berodde nog till en del på principen om hundraprocentig säkerhet. Även med den tidens låga biljettpriser representerade en fullsatt biosalong flera tusen kronor och det fick inte inträffa att en film inte kunde visas.

1961 stod AGA för 70 procent av landets biografinstallationer.

Helene Broms och Nina Enström