Maria Prästgårdsgata på Söder

aga_nb_002
Verkstaden på Söder.

Så här såg det ut på Maria Prästgårdsgata i Stockholm, eller snarare på gården, där ett antal fyrbojar ligger och väntar på att levereras. Hit flyttade Gasaccumulator tillverkningen 1906, då framgången med klippapparaten gjort Järlafabriken för trång. Här på Söder blev företaget kvar i sex år, fram till 1912, då det var dags att flytta igen – till Lidingö.

Den gemensamma nämnaren för Gustaf Daléns uppfinningar hette acetylen. Viktig i sammanhanget var den franska uppfinningen acétylene-dissous, som AGA hade skandinavisk patenträtt på. Acetylenet användes ofta vid belysning kring sekelskiftet, men höll på att komma i vanrykte på grund av de många explosionsolyckorna. Dalén arbetade med att få fram en porös massa som skulle vara stabil och tåla transporter utan att skaka ihop. Det blev AGA-massan med sin speciella sammansättning av stenkol, kiselgur, cement och asbest.

Thure Löfgren, sedermera verkmästare på Maskinverkstan, började på Gasaccumulator redan som tjugoåring 1907, när solventilen var utexperimenterad och färdig. Som nybliven pensionär i början av 1950-talet berättade Löfgren hur han var med och botade en del av barnsjukdomarna. En av dem drabbade Lindholmens fyr, där kondensvatten från solventilen runnit ner och släckt fyren när det frusit. På Löfgrens förslag borrades några hål i solventilen, vilket räckte för att få bort kondensvattnet.

”Då fick man samma temperatur invändigt som utvändigt och sådan ser solventilen ut än i dag.” En annan historia berättar hur solventilen fick sin spetsiga ovandel. Innan dess var solventilen en bekväm sittplats för måsar och annan sjöfågel, med den följd att fyren brann dag och natt, eftersom ljuset inte trängde igenom all fågelträck och solventilen upphörde att fungera. Lösningen blev en spetsig kon där ingen fågel kunde sitta.

Helene Broms och Nina Enström