Som sättarinna vid stockholmstryckerier

Arbetarminnen i Nordiska museets arkiv

Mina morföräldrar rådde om en stuga i Dufvogränd på Söder i Stockholm. Det var två stugor om vardera två rum och kök. Det ena av rummen saknade eldstad och kallades kallrum. Där var en gårdsplan med hönshus och uthus och innanför den - avskild med ett staket en vacker trädgård. Bakom uthusen var det ett berg, som hörde till tomten. Den ena stugan hyrdes ut. I den andra bodde mina morföräldrar, en moster, en morbror, min mor. Och där föddes jag den 19 januari 1887.

Min far - ja, han stack över till Amerika, när han fick veta, att jag skulle komma till världen. Adjö med den. Han kom aldrig igen. Jag känner ändå ingen bitterhet mot honom. Han har ju gett mej livet.

Morfar vet jag inte mer om än att han var en gladlynt, halt skomakare, som satt hemma och lagade skor. Och mormor har berättat, att morfar brukade ha en strut russin med sej till henne, när han kom på besök under fästmanstiden.

Jag minns den stugan och den trädgården så väl. Och jag minns hur mormor gick till en pump i hörnet av Lundagatan och Skinnarviksgatan och hämtade vatten i en stor, tung kopparflaska. Och hur morbror om kvällarna gick ner till sjön efter två hinkar vatten på ett ok. När mormor hade haft tvätt hemma, drogs kläderna ner till en klappbrygga vid Söder Mälarstrand, där de sköljdes och klappades. Och jag minns att elden brann på en spis, där det kokades mat i en gryta, som stod på en trefot.

Morfar dog under mitt första levnadsår, men mormor levde till 1900, då hon somnade in utan föregående sjukdom, 85 år gammal. Hon hade haft 17 barn, det sista föddes nar hon var 49 år.

En dag, när jag var 5 år, kom det ett par herrar och sa, att mormor måste sälja stugorna, för berget skulle sprängas bort.

Sedan flyttade vi till Yttersta Tvärgata nr två. Till en liten stuga, som var mycket sämre än den vi lämnat. Detta hände 1892.
Min mor var cigarrmakerska, ett yrke hon hjärtligt avskydde. Hon hade haft tjänstplatser i unga år i familjer och hade så gärna velat bli kokerska, som hon hade håg och fallenhet för. Men hon hade varit tvungen att söka arbete på fabrik för att hjälpa till med försörjningen i det fattiga, barnrika föräldrahemmet. På de 44 år, som hon arbetat på olika fabriker har hon talat om för mej, att hon varit hemma två dagar för sjukdom och 14 dagar, när jag föddes.

När jag kom till världen var mor 35 år. Och när jag var sex år, gifte hon sig med en arbetskarat. Vi bodde då en tid på Östermalm, och jag har ett dunkelt minne av att jag gick i någon sorts skola för små fattiga barn. Vi fick bada där, det tyckte jag var roligt. Men vi fick - i mitt tycke - "hemska" soppo, som jag hade svårt att äta. Och en gång fick jag en skotsk klänning, som ja var så glad åt.

När längtan efter mormor blev för svår, satte mamma mej på en hästspårvagn, när hon gick till fabriken. Och så fick jag gå av vid Slussen och gå Söder Mälarstrand, Uppfartsvägen, Hornsgatan till Yttersta Tvärgatan. Och så fick jag alltid kaffe och en tvåöres saffransfläta, när jag kom fram. Och så fick jag stanna några dagar, tills min nya far kom och hämtade mej.

Så blev jag sju år och vi flyttade till Gävle. Både far och mor hade fått anställning vid Rettigs stora cigarrfabrik. I Gävle bodde vi under hela min skoltid, som då var sex år i folkskola.

Min styvfar var en gladlynt, vacker människa, som sjöng och skrattade och var snäll och rar. Jag älskade och beundrade honom. Men han hade ett fel - ett jättestort fel - han var periodsupare. Då stannade han hemma från arbetet ett par veckor. Och det hjälpte inte att han vart mycket sjuk efter varje sådan period. Och under de där veckorna vandrade en hel del saker till pantbanken. Men det var några månader mellan de där perioderna, och under de goda tiderna var allt frid och fröjd i hemmet.

Jag fick vara ensam hemma från det jag var knappt sju år, och jag glömmer aldrig den fasa, jag kände den första morgonen mor gick till fabriken. Vi hade då bott i huset ett par tre dagar. Jag sprang efter ut i förstugan och grät och bad att hon inte skulle gå ifrån mej. En grannfru öppnade dörren och tog in mej till sin talrika familj och där vart jag sedan barn i huset medan jag var liten.

Ganska snart började jag skolan. När jag kom hem om dagarna hade jag varm mat i ugnen, för mor hade då varit hemma på middagsrast och gått igen. De arbetade på fabriken från sju till sju med 1/2 timmes frukostrast och 11/2 timmes middagsrast. Och så hade jag ett litet brev på bordet vad jag skulle uträtta av ärenden och sysslor.

Vår bostad bestod av ett stort rum och ett ännu, större, tapetserat kök, möblerat och med två fönster. Mellan fönstren var det på en ställning en stor fågelbur med tre torn, som far själv gjort. Där var det ibland ända till 25 fåglar, när det kommit några små ungar i boen. Men då skänktes alltid några bort. Det var konsert om mornarna, när omhöljet över buren togs bort.

Familjerna i det huset, vi bodde, åt och sov i de stora köken. Jag tror, att vi voro de enda, som även var dag använde rummet, "kammaren".

På lördagarna handlade mor mat på torget. Under de senare åren gick jag med och bar hem korgen, innan jag gick till skolan. Ofta köpte hon en ungtupp eller en höna till söndagsmiddag, oplockad, och den brukade kosta 80, 90 öre, högst en krona. Under kräfttiden gick far också med, för han brukade köpa ett tjog kräftor så länge de fanns.

Klockan nio om kvällarna var det sovtid hemma, men min mor kunde i stället gå upp mycket tidigt om mornarna och laga mat. Koka långkok. Och lördagseftermiddagar hade hon alltid många grytor på spisen. Jag minns, hon köpte hjärtslag och kokade, och jag fick hjälpa till att hacka det i en hackho med stora hackknivar. Det blev lungmos, och det var så gott. Istersmör, med lök och äpple i, fanns också alltid hemma i min barndom.

När dagens arbete var slut på fabriken, skyndade mor hem och värmde maten, medan far tog en promenad eller gick hem och läste tidningen. Ibland sa han - helt vänligt - "Har du inte färdigt snart?" Men jag såg aldrig att han hjälpte till med det allra minsta. Jag måste förstått, när jag var liten, att det där var orättfärdigt, eftersom det fastnat i mitt minne.

År 1900 återvände vi till Stockholm. Nu kom vi att bo i en av de så kallade "Looströms baracker" på Brännkyrkagatan. Ett litet rum och ett kök, trångt, tråkigt och oreparerat. Vi tapetserade själva rummet en gång. Jag minns, hur jag längtade tillbaka till Gävle, till vänner och skolkamrater och min kära lärarinna.

Så hamnade jag i en cigarrfabrik och började samtidigt konfirmationsundervisningen. Jag lärde aldrig känna en enda av läskamraterna - det var ju bara att skynda från och till fabriken. Sen fick jag anställning i en liten cigarraffär, en filial till en större affär, ägd av bekanta till mor. Då hade jag nått den höga åldern av 15 år. Och den lilla butiken skötte jag alldeles själv från 1/2 7 om mornarna till 1/2 11 om kvällarna var vardag, och mellan 1/2 7 och 1/2 10 om kvällarna var söndag. För detta hade jag 8 kr. och 50 öre i veckan, plus ett kvarts kilo kaffe, som ägarinnan hade med sej, när hon var måndag kom upp och hämtade veckans kassa. Där var jag ett halvt år.

Då var det en snäll människa, som förbarmade sej över mej, där jag satt och gäspade om kvällarna. Hon skaffade mej plats vid Statlanders tryckeri. Och så kom jag in i det yrke, som jag trivts så gott med och tyckt så mycket om.

Ja, kanske inte genast. De två första dagarna fick jag tvätta ren mässingslinjer från tryckfärg med denaturerad sprit på en trasselsudd. Det var ett mycket ordentligt tryckeri, detta. Jag tänkte: "Det här var ett tråkigt yrke - jag tror jag ser mej om efter annat." Men när linjerna låg där rena och fina i sina lådor, fick jag börja lära mej kasten och kom så småningom igång. Vad jag tyckte det var roligt, när jag varit med en tid. Det kan låta otroligt, men jag tyckte ibland det var tråkigt att klockan redan var 7 och man skulle vara tvungen att gå hem. Jag hade ju också ett så tråkigt hem att gå till. Min far förföll mer och mer. Det vart allt kortare mellan perioderna.

Inga jämnåriga hade jag att umgås med.

De tre första månaderna fick man på det tryckeriet, gå utan betalning. Lönen var sedan fyra kronor i veckan det första året, sju det andra och tio det tredje. Längre var jag där inte, utan kom då till P. A. Nymans gamla tryckeri, Hornsgatan 8, och fick där sätta på "beräkning", varigenom lönen fördubblades. Men arbetet var där enklare och tråkigare - det var bara "slätsättning" på Svensk Damtidning och dåliga "romaner" som gavs ut i häften, och som köptes mest med tanke på de premier som följde med sista häftet.

Det var ett, även efter dåvarande förhållande, kuriöst tryckeri. Ägaren, kallades "mästaren", men han var inte ett spår fackman, då han förut varit bankman. Där fanns ej någon faktor. Var och en i sätteriet hade sina bestämda arbeten, som de styrde med och tog ansvaret för ända tills de levererades. Detta gick ju som regel mycket bra, när det gällde de fast anställda arbetarna. Men på den tiden förekom det ju hos oss liksom i andra yrken vandrande gesäller. Särskilt minns jag en episod, där mästaren var tvungen att rädda firmans anseende med en nödlögn.

Det ringde i telefonen och eftersom jag stod närmast svarade jag. Samtalet gällde ett brådskande arbete, som kunden redan frågat om ett par gånger förut, och detta arbete hade olyckligtvis tilldelats en sättare, som sedan tre dagar var avdunstad. Mästaren tog luren och förklarade ingående för kunden, att arbetet varit nästan färdigt, men att sättaren plötsligt blivit svårt sjuk, fallit och dragit med sig hela satsen som därvid sviblades.

Vi, ett par tre av de yngre, fick manuskript av en äldre sättarinna, som bröt om Damtidningen. Sammanlagt var vi omkring 20 stycken, som arbetade i fyra små sätterier. 0ch mycket arbete fanns det, utom det som redan nämnts, hel del till Riksbanken, Lotsstyrelsen, Bryggarföreningen o. s. v.

Tre tryckare var anställda där, som vardera skötte två snällpressar. Och så fanns det ett par digelpresstryckare, därav en kvinnlig, som hette fru Andersson. Hon hade tillika hand om pappersförrådet, skötte skärmaskinen, samt: svarade i telefon och tog hand om kunder, när mästaren var frånvarande.

Bland arbetskamraterna minns jag också ett par äldre sättarinnor, tvillingsystrar, som var mycket saktfärdiga men också mycket energiska. De började ofta 1/2 7 i stället för 1/2 8, och släpptes då in av städerskan, som var där och torrsopade före arbetets början. Belysningen på Hornsgatan var gasljus, med "strumpor", som ofta gick sönder och var besvärliga. Men gasen släpptes inte på förrän 1/2 8, och under den mörka tiden hade därför de båda systrarna med sig var sitt stearinljus, som de satte ned i u-facket.

Jag minns också en av tryckarna, som hade en mycket egendomligt sammansatt karaktär. Han var en sällskapsmänniska av Guds nåde, och vid fester och andra sammankomster var han alltid den som såg till att ingen, inte ens de yngsta lärlingarna hade tråkigt. Men vid vissa tillfällen led han av svår huvudvärk, och då var han alldeles oresonligt elak, särskilt mot de yngre. En gång levde han rövare och påstod att kolumnerna i "Bleka Grevinnan" var olika långa - enligt honom skilde de på en halvpetit. Stilen var på cicero. Mästaren sa: "Flicka lilla, lägg in en halvpetit i de här sidorna, så han slipper bråka. . ."

År 1907 flyttades Nymans tryckeri till hörnet av Nytorgsgatan och Stigbergsgatan, där mästaren ägde ett hus med en ganska stor tomt. Där byggdes nu ett nytt hus inne på gården, och i det vart det tryckeri på nedre botten och ett stort, ljust och trevligt sätteri en trappa upp. En stor kontrast mot de små råtthålen på Hornsgatan.

Genom flyttningen kommo vi arbetare liksom närmare chefens privatliv. Familjen bodde nämligen i gathuset på samma tomt. Frun hade höns i ett litet hönshus på gården. De pysslades om av den tryckare, jag talade om förut. Han blåste också i fingrarna en gäll signal ute på gården när det var rast och när dagens arbete var slut. En föregångare till de klockor som användas på våra moderna tryckerier.

Frun visade sig ibland mycket mån om arbetarnas trevnad. På eget initiativ ordnade vi ju då och då små fester och söndagsutflykter, till Stallmästaregården eller till "Mormors holme" i gamla vackra Hammarby sjö, dit vi färdades i roddbåtar, som uthyrdes av Gröna Bolaget nere vid Barnängen, och dit vi medförde klädkorgsvis med mat och dryck. En gång bjöd firman hela personalen på Nackanäs. Mästarens var inte med själva, men jag minns att frun ringde ut under festen och påminde om att det skulle vara bål också.

På somrarna var det alltid ont om arbete på Nymans tryckeri, och sommaren 1908 tog jag plats som matsalsuppasserska på en restaurang i Dalarö. Hade lärt mig det jobbet på Skansen, där jag serverat lördagar och söndagar sommartid under elevtiden, när jag hade så liten lön. Tänkte jag skulle spara mycket pengar till det förestående giftermålet kommande höst. Ja, visst gifte vi oss, fastän på mycket små sparmedel.

Den hösten började jag på Ferms nya, fina tryckeri, där jag arbetade i tio år. Där var glatt och roligt. Vi var en 10-12 sättarinnor mellan 20-30 år. Där trycktes idrottstidningar och en del månadstidningar. Fredagarna ägnades åt att "lägga av", fylla kasterna med den tryckta stilen. Då var det ibland full kabaré, med sång dans och skoj.

Men vi arbetade också med liv och lust. Vi hade beräkningssystem och förtjänade bra. Och vi trivdes. Jag minns en gång, när vi allesammans satt i en "gata", som gångarna mellan kastregalerna kallades, och drack kaffe på en rast, och någon kastade fram frågan: "Vad skulle ni velat bli, flickor, om ni inte blivit sättarinnor?" De var en, som hellre velat bli lärarinna, de övriga var fullt belåtna med det yrke de hade. Där var en enastående god kamratanda. Ja, det var rent av rörande, hur vi hjälpte varandra och hur vi deltog i varandras sorg- och glädjeämnen.

En orsak till vår yrkeskärlek var givetvis också att typografyrket redan på den tiden var ett mycket "bra" yrke, intressant och väl avlönat. Det var ju främst förbehållet männen och först på 1850-talet började kvinnorna göra sin entré bland typograferna. De voro från början ej sedda med blida ögon av de manliga kamraterna. Tre gånger - med några års mellanrum gjorde kvinnor hemställan om att bli medlemmar i Typografiska föreningen, innan det år 1988 beviljades. Den första tiden arbetade de kvinnliga sättarna för 3/4-dels betalning mot de manliga. Men på 1890-talet genomdrev Typografiska föreningen, att de fick lika lön. Detta tror jag inte var av ridderlighet eller av omsorg om kvinnorna, utan av rena rama självbevarelsedriften. Det fanns nämligen många kvinnor i yrket kring sekelskiftet. Och på den tiden hade en del av männen den glada vanan att "gå i byn" - ta sig några fridagar ibland, kanske när det var som mest bråttom med det arbete, de höll på med. Och då var det ej underligt att boktryckarna föredrog kvinnor, som stod troget vid kasten. Både Statlanders och Nymans tryckerier hade enbart kvinnlig personal i sätterierna. På Ferms tryckeri var det ett sätteri med manliga och ett med kvinnliga sättare, och faktorn där sa en gång, att han föredrog sättarinnor, för de hade större ansvarskänsla för arbetet.

När jag lärt känna min man, kom jag också i sällskap med andra ungdomar genom honom. Vi var några stycken som höll ihop i flera år. Pojkarna bildade en liten "orkester" med fiol, gitarr, munspel, handklaver och "snatterpinnar" - kastanjetter. Vi träffades växelvis i varandras hem, drack kaffe med hembakat bröd, spelade kort en stund - vinsten lades i en festkassa sjöng, spelade och dansade. Och ibland kanske det också vankades en snaps och en enkel smörgås.

Två barn fick jag under den tiden jag arbetade på Ferms tryckeri. När de voro små, flyttade vi ut till en villa i Älvsjö, där vi hyrde tre rum och kök för 450 kronor. Det var år 1913. Min mor var då hemma och skötte hem och barn. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv, när vi bodde där i skogen, ungarna var små och vi voro unga. Men så blev jag lindrigt bröstsjuk och fick en 4 månaders vistelse på Söderby sanatorium. Där arbetade jag ett par timmar om dagen i ett litet tryckeri, och det tyckte jag var så roligt. En gång minns jag, att doktor Gullbring ville ha en sak tryckt, och frågade om jag kunde klara det. Just då fanns det ingen tryckare på Söderby, men jag kunde ju inte ens sätta igång pressen, ännu mindre trycka. Och då uttryckte han sin förvåning över att jag inte kunde trycka, som såg så lätt ut, när jag kunde sätta, som såg så svårt ut. I detta sammanhang kan nämnas att tbc betraktades förr som typografernas yrkessjukdom, vilket väl mest berodde på den bristande hygienen på arbetsplatserna.

Jag blev återställd från min sjukdom och återgick så småningom till yrket. 1919 flyttade vi åter till Stockholm och samma år började jag på Victor Pettersons tryckeri, där jag stannade i 25 år. Kamratskapet var bra och där var trevliga arbeten.

På 1920-talet började den svåra depressionen på arbetsmarknaden. För min del hade den till följd, att jag varje år blev permitterad fem à sex månader. Detta kändes ju ibland ganska hårt, men regeln var att manliga sättare först och främst skulle beredas arbete. Typografiska föreningens arbetslöshetsfond betalade ut understöd, och ett par vintrar minns jag, att det i Stockholm var upp till 500 typografen arbetslösa. Under denna svåra tid blev min pojke utlärd målare men lyckades sällan få något arbete, liksom så många andra ungdomar vid denna tid. Och han ville så gärna arbeta. Jag kommer ihåg, att när det hade snöat brukade han gå ut tidigt och söka arbete med skottning, och ibland kom han hem så bedrövad, när arbetet i "snösvängen" ej räckt till åt alla.

Så småningom ljusnade det på arbetsmarknaden, men då han var 25 år rycktes han bort efter fem dagar i lunginflammation.

Min man var en mycket skicklig bokbindare, som lärt yrket grundligt av sin principal vid Statlanders. Han hade aldrig varit sjuk, då han vid 57 år fick en blodpropp i hjärtat. När han tillfrisknade efter sin långa, svåra sjukdom avrådde hans läkare honom att fortsätta i det yrket, som hade en hel del kraftpåfrestande moment. Vi sålde då en sommarstuga, som vi ägt i 10 år, och köpte en liten cigarraffär.

Jag slutade på Victor Pettersons tryckeri för att lösa av min man i affären. Det blev för tröttsamt för honom efter hans sjukdom, att stå där kl. 8 till 19. Men det gick ej att klara ekonomin, och jag måste börja i yrket igen. Denna gång på K. L. Beckmans hundraåriga tryckeri, där de aldrig förr haft någon kvinnlig sättare. Men det gick bra. Att manliga kamrater skulle kunna vara så hjälpsamma, vänliga och bussiga mot en kvinnlig kollega, det överraskade och gladde mig mycket. Ja, även faktorerna där voro så vänliga och trevliga. Här pratades och skrattades, visslades och trallades. Tryckeriet är beläget i ett hus som byggts av Tessin, som byggde slottet, och ligger mellan Stora och Lilla Nygatan.

När min man haft affären sex år, alltså för två år sedan, fick han en ny propp, denna gång i hjärnan, och avled efter tre veckor. Vi hade då varit gifta i 40 år. Då trodde jag att all livets glädje var slut för mej, men det är väl naturens barmhärtiga lag att sorgen mildras och man lever upp igen.

När min man gick bort, övertog jag affären. Hade jag varit några år yngre, hade jag hellre arbetat kvar på Beckmans trivsamma tryckeri. Men hur roligt det än är att sätta, så är det dock ett tröttsamt arbete, när man blir äldre. Numera är det så ont om kvalificerad arbetskraft i vårt yrke, så väl som i många andra, så nu behöver inte kvinnorna ha den känns, att de ta bort arbete för männen. Från de två sista tryckerier, jag haft anställning på, har jag fått förfrågan, om jag inte kan ställa någon annan i affären och komma och arbeta. Jag önskar att jag kunde, för jag längtar till kasten.

Edit Sjöberg