Solna

Text: Maria Malmlöf, Kulturmiljöer i Solna, 1988

1800-60
Tiden 1800-1860 tycks ha varit en tid av relativt stillastående och konsolidering i Solna socken. Under seklets första decennium var J 0 Wallin kyrkoherde i församlingen och 1827 invigde han den första delen av Stockholms nya begravningsplats "Norra Kyrkogården". Vid Ulriksdal - Polska udden - anlades under 1700-talets sista år ett bomullstryckeri och ett vaxblekeri som båda lades ner under 1800-talets första hälft. Dessa utgjorde, tillsammans med blanklädersfabriken i Tomteboda som hade ungefär samma livstid, de enda industriella försöken i Solna. 1833, nio år före den allmänna skolplikten infördes, fick Solna en folkskola i närheten av kyrkan genom en donation av ålderman Johan Wibom på Huvudsta. Ulriksdals slott användes under perioden 1822-49 som invalidinrättning, och på Karlberg hade utbildningsverksamheten för officerare kommit igång.

1860-1900

Tiden omkring 1860 är den brytpunkt då det svenska samhället börjar omvandlas i grunden genom att industrialismen sakta växte fram. Solna drogs in i utvecklingen från början genom att först Norra stambanan drogs genom socknen (invigd 1865) och sedan Västeråsbanan (invigd 1872). Stationsbyggnader uppfördes vid Järva (nuvarande Ulriksdal) och Tomteboda, där också ett stort ångloksstall byggdes.

Vid samma tid började löjtnant Gustaf Wibom bryta sten i Huvudstabergen. Under perioden 1875-1884 hade Stockholms stad kontrakt på brytningen och den var då mycket intensiv, med ca 200 stenhuggare i arbete. Tydliga spår efter brytningen finns överallt i Huvudstabergen.

1860-talet var också den period som Karl XV uppehöll sig på Ulriksdal och Bergshamra. Hans korta period där har kommit att prägla såväl den yttre miljön - genom en livlig nybebyggelse - som folkminnet i trakten, genom sägner, anekdoter och traditioner om Karl XV:s älskarinnor, jaktturer och ångbåtsfårder. Det var under hans tid som en mängd sommarvillor i snickarglädjestil, "grosshandlarvillor", växte upp runt Edsvikens och Brunnsvikens stränder, och ångbåtstrafiken kom igång där. Bebyggelsen i den yttre Slottsparken rustades upp och förtätades för att ge husrum åt de vittra vänner som kungen så gärna omgav sig med.

Att Stockholms stads befolkning hade ökat explosionsartat fick Solna först känna av genom att församlingen 1870 genom expropriation fick släppa ett stort stycke av prästgårdsmarken till Norra Begravningsplatsen, och Solna blev tvunget att flytta sitt skolhus och fattighus.

År 1868 fick Solna ny gräns mot Stockholm. Då frånskiljdes de sista delarna av Djurgården, Frescati och Albano från Solna och kanalen vid Ålkistan blev gräns mellan Solna och huvudstaden.

På 1880-talet tillkom två stora nybyggen på statlig mark i sydöstra Solna -Eugeniahemmet och Tomtebodaskolan. Eugeniahemmet var ett hem för rörelsehindrade "vanföra" barn som tillkom på initiativ av prinsessan Eugenie. Tomtebodaskolan byggdes och drevs i statlig regi. Båda var internat dit barn kom från hela landet. Byggnaderna har karaktäristisk representativ tung klassisk arkitektur. Verksamheten upprätthålls fortfarande, men i kraftigt förändrade former.

Stockholms våldsamma tillväxt med början vid industrialismens genombrott återverkade direkt på Solna. När trångboddheten i huvudstaden blev för svår, sökte man sig utanför stadens tullar. Solna hade genom århundraden haft en långsamt växande befolkning som år 1870 var uppe i 1446 personer. Mellan 1870-80 nästan dubblerades befolkningen, då främst beroende på inflyttning till den nya förstaden Lilla Alby, som fortfarande tillhörde Solna, och på inflyttningen av arbetsfolk till stenbrotten i Huvudstabergen. Vid sekelskiftet hade innevånareantalet vuxit till 7650, och denna ökning kan tillskrivas de nya samhällsbildningarna Hagalund och Nya Huvudsta som började byggas 1889 respektive 1898.

Det var ägarna till Stora Frösunda och Huvudsta som hade uppmärksammat möjligheten att tjäna goda slantar genom att stycka upp den attraktiva marken intill järnvägarna i summariska tomtområden som innehöll minsta möjliga reglering. Gator, vatten och sanitära anordningar fick de nya innevånarna ombesörja i efterhand.

I Hagalund var entusiasmen stor bland samhällets pionjärer av hantverkare och småföretagare som här fick möjlighet att bygga sig ett eget hem. Man hjälpte varann och sammanhållningen var stor. Upp växte en heterogen "kåkstad" som bestod av stora villor i tidstypisk variationsrik stil, med bostad för husägaren och flera smålägenheter för uthyrning i varje hus. Nya Huvudsta bebyggdes i större utsträckning av enskilda tomtexploatörer och byggmästare som inte själva bodde i samhället. Husen blev genomgående större med många små lägenheter, och den sammanhållning och stam av initiativkraftiga fastighetsägare som fanns i Hagalund saknades här. Kanske berodde detta också på att godsägare Wibom så länge vägrade släppa ifrån sig makten över samhället till innevånarna själva.

1898 infördes begreppet "municipalsamhälle" för en tätort på landet som inte var egen kommun, men skötte vissa gemensamma angelägenheter som gatuunderhåll, försörjning av vatten och avlopp, ordnings- och brandväsende m m. Hagalund blev municipalsamhälle 1899 och hade då 2500 innevånare. Nya Huvudstas innevånarantal var 1200 vid municipalbildningen 1903. I både Hagalund och Huvudsta bedrevs en omfattande småföretagareverksamhet främst i form av hantverk och handel. Också ett antal småindustrier växte fram.

Närheten till Stockholm medförde också att det överallt i kommunen växte upp trädgårdsmästerier och handelsträdgårdar som hade avsättning för sina produkter i huvudstaden. Tobaksodlingen var också mycket omfattande under 1800-talet, och gav främst kvinnorna möjlighet till extrainkomster vid rensning och skörd. Solna, med sin vackra natur utgjorde naturligtvis också ett rekreationsområde för stockholmarna. Här fanns Hagaparken med sina populära caféer Vasaslätten, Annero och Mor på höjden. Haga nöjespark låg i bergen där Karolinska sjukhuset byggdes senare. Efter sekelskiftet blev också Jungfrudansen ett populärt utflyktsmål, som man kunde nå med ångbåt under sommarhalvåret. I Ingentingskogen låg då, förutom en populär utedansbana, också Stockholms Folkpark – ”Tingsan".

1900-43
Under tiden fram till första världskriget inträffade stora förändringar i Solna. En ny liten kåkstad växte upp vid Järva Krog 1900-04. 1907 köpte Stockholms Nya Spårvägs AB in fastigheterna Ellenhill och Charlottenburg och bildade Råsunda Förstads AB i syfte att bygga en stenstad för bättre situerade. I Råsunda anlade markexploatören från början gator, vatten- och avloppssystem och elverk och därefter växte husen i jugendstil upp i snabb takt 1910-12. Kommunikationerna med den nyanlagda spårvägen var förträffliga, och en stor spårvägsverkstad med kompletterande bostadshus för de anställda uppfördes vid Sundbybergsgränsen. Råsunda blev municipalsamhälle 1911 och hade då 1445 innevånare. 1919 fick Råsunda en stor attraktion när Svensk Filmindustri etablerade sig här. Det var under den svenska filmens storhetsperiod och många kända filmer spelades in i Råsundas omgivningar.

SJ expanderade kraftigt vid sekelskiftet och nya anläggningar uppfördes slag i slag. En ny stor huvudverkstad byggdes vid Tomteboda 1898-1900. En ny tunnel sprängdes genom Hagalundsberget 1910-11 och en stationsbyggnad uppfördes vid norra mynningen. Samma år uppfördes det stora "Kontrollkontoret" vid Tomteboda och en ny stinsbostad, och två år senare en ny stor driftsverkstad vid Hagalund Övre, inklusive bostäder till arbetare och tjänstemän vid verkstaden. Alla dessa anläggningar präglas av SJ arkitekten Folke Zettervalls välproportionerliga och kraftfulla arkitektur i nationalromantisk stil. Samtidigt nyinvesterade SWB - Stockholms Westerås-Bergslagen-bolaget i Huvudsta. 1904 uppförde man ett nytt lokstall, vattentornsbyggnad och kolgård i nuvarande Vretens industriområde. Ett stort bostadskomplex uppfördes på gränsen mot Sundbyberg. Två nya stationsbyggnader byggdes i Huvudsta, som båda revs på 1960-talet.

I anslutning till driftsverkstaden vid Hagalund Övre byggdes egenahemsområdet Råstahem med 80 villor vid 20-talets slut av SJ anställda på förmånliga villkor.

Under 1900-talets första hälft utvecklades Solna till Sveriges största garnisonsort med inte mindre än tre regementen och två militära skolor. 1905 års riksdag beslutade att ett stort militärt övningsfält skulle förläggas från Järvabyarna i Solna i öster till Stärket i väster. En kommission bildades med uppdrag att köpa mark i anslutning till övningsfältet för att användas till militära förläggningar. Man köpte upp Lilla Frösunda, Frösundavik och Annelund och fick ta i anspråk stora delar av Över- och Nederjärvas marker som redan var i statens ägo.

Ballongkompaniet flyttade tämligen omedelbart in på Lilla Frösunda, och efterträddes vid 30-talets slut av Signalregementet. På Frösundavik uppfördes ett nytt kasernetablissement 1921-23 för Svea Ingenjörskår, sedermera Ing 1. Till Bagartorp flyttades Armens indenturförråd i Stockholm (AIS) och vid Sörentorp uppfördes ett etablissement för Svea Livgarde omkring 1940. Till detta kommer den redan då befintliga officersskolan vid Karlberg.

Stockholms Kapplöpningssällskap, som huvudsakligen bestod av officerare, lyckades få åkerfälten vid Järva upplåtna som hästkapplöpningsbana 1918, något som i hög grad kom att prägla området runt omkring fram till dess banan lades ner 1960.

Efter första världskriget inträffade förändringar i kommunens nordöstra del. Stocksundstorp styckades upp i 38 villatomter som kom att bebyggas successivt över en lång period. På Bergshamra köpte staten fri fidekomissrättigheten av konstnären Nils Barck, vilket gav möjlighet till exploatering av området. Ett stort koloniområde etablerades och staten lokaliserade två jordbruksinstitutioner hit - Centrala Frökontrollanstalten och Sveriges Växtskyddsanstalt som båda med bl a sina stora fruktträdsbestånd kom att prägla området.

En mycket viktig och grundläggande samhällsförändring skedde 1918 då lika och allmän rösträtt infördes i de landskommunala valen. Då lades också grunden för möjligheten att föra en aktiv kommunalpolitik, vilket också skedde i Solna under kopparslagareförmannen och socialdemokraten Johan Enbergs ledning. 1922 började man anlägga en central avloppsledning, man inrättade nödhjälpsarbeten, gjorde markköp för industritomter (Vretens industriområde) och bildade på 30-talet ett kommunalägt fastighetsbolag för saneringsverksamhet. Från stadsfullmäktiges tillkomst 1919 och fram till 1948, då man kunde flytta in i den nybyggda Vasalundsskolans aula, höll man sina sammanträden på Stallmästaregården.

Tjugotalets slut och hela trettiotalet innebar en ny expansiv period i det centrala Solna. RåsundaFörstadsAB genomförde en livlig försäljning av villatomter och Råsunda var dessutom 1939 det samhälle i landet där det producerades flest lägenheter efter de tre storstäderna. Ett privat fastighetsaktiebolag köpte mark av Amundson på Frösunda och iordningställda först ett tomtområde i Rudviken och därefter ett i Vasalund, som bebyggdes med flerfamiljshus. Stora delar av Brahelund bebyggdes vid samma tid av en enskild byggmästare, Carl Thunberg, som satte sin egen karaktär på området. Kyrkans mark straxt öster om Rudviken planlades samtidigt genom landskommunens försorg för industribebyggelse och tomterna uppläts med tomträtt. Slutligen kunde den nya Råsunda Fotbollstadion invigas 1937 och en ny bred väg ut till den från Stockholm - Solnavägen - tas i bruk i sin första del 1940.

Under denna period byggde också staten stora institutioner i Solna - Karolinska sjukhuset uppfördes 1932-40 och Statens Bakteriologiska Laboratorium 1933-37, båda utformade av kända arkitekter, Carl Westman respektive Gunnar Asplund. Även Karolinska Institutet med Ture Ryberg som arkitekt, ritades och projekterades vid samma tid, men började inte uppföras förrän 1946.

1943 till nutid
Under 1900-talets början utreddes ett flertal gånger frågan om att inkorporera Solna med Stockholm. Samtidigt framfördes från Solna förslag om egen stadsbildning för att underlätta den tungrodda kommunala förvaltningen. Kommunens styrelse var ju splittrad på landskommunen och fyra municipalsamhällen. Den första januari 1943 fick Solna stadsrättigheter och ett modernt och smidigt styrelseskick, samlat under ett fullmäktige. Johan Enberg blev tillförordnad kommunalborgmästare, med ekonomidirektören Gunnar Bondsäter vid sin sida. Efter stadsbildandet intensifierade man markköpen för att nya bostäder skulle kunna byggas. Redan när kriget fortfarande pågick hjälpte kommunen kyrkan att exploatera marken väster om prästgården för bostadsbyggelse, dit många anställda på Karolinska sjukhuset och det nyuppförda Karolinska Institutet flyttade. Kommunen förvärvade också aktiemajoriteten i Råsunda Förstads AB, och kunde därmed fortsätta att producera bostäder i Råsunda.

Den 1 januari 1949 genomfördes de sista gränsjusteringarna, då Lilla Alby överfördes till Sundbyberg och Råstahem tillfördes Solna från Spånga.

Efter kriget har Solnas utveckling gått med rask takt. Efter krigsårens stagnation såg man framför sig ett enormt behov av samhällsbyggande med målet att göra folkhemmet rikt och rättvist. 1947 genomfördes en ny lagstiftning som krävde planläggning av mark innan den bebyggdes, och som gav kommunerna ensamrätt att bestämma över denna planläggning. I och med detta hade grunden lagts för den moderna stadsplaneringen. I Solna anställdes en planarkitekt, Bristol Jaldén, och ett intensivt bostadsbyggande startades.

Redan 1945 hade man börjat bygga flerfamiljshusen i Järva Krog och Näckrosområdet i Råsunda. 1947 köpte det Wallenbergägda Fastighets AB Valvet större delen av Huvudstas mark och exploaterade under 1950-talet Skytteholm och Ekensbergsområdet. Vid samma tid byggdes husen runt Solna station, Ritorp, stjärnhusen vid Mårdstigen i Bergshamra och Bagartorpsringen. 196O lades Ulriksdals kapplöpningsbana ner för att bostäder skulle uppföras även där.

För att uppnå de bostadspolitiska målen låg det i tiden, i Solna som på andra ställen, att bilda kommunala bostadsföretag. Avsikten var att ge kommunen kontroll över hela byggprocessen; att kunna få hög kvalitet, hålla kostnaderna nere och hålla bostäderna tillgängliga för alla bostadssökande. Det var alltså en viktig bostadssocial uppgift man tog på sig. Falkeneraren hade bildats redan 1939 bl a för att hjälpa församlingen bygga bostäder runt Solna kyrka. När husen längs Förvaltarvägen skulle byggas bildades Solna Bostäder 1950, och vid 50-talets mitt tillkom först Signalisten - samägt av kommunen, försvaret och SJ för att bygga Ritorp och Bagartorpsringen -och sedan Bergshamrabyggen, där Riksbyggen gick in med 40 % för att klara delar av exploateringen i Bergshamra. Omkring 1960 införlivades Solna Bostäder med Signalisten och ca 15 år senare övertogs Signalisten helt av kommunen.

Under 1960-talet och "miljonprogrammets" tid fortsatte man att bygga Bergshamra centrum, Kungshamra och stora bostads områden i Huvudsta sedan kommunen friköpt marken av Valvet. Ett nytt kommuncentrum uppfördes också på en äng i knutpunkten mellan Råsunda, Huvudsta och Hagalund. Solnacentrum stod klart och invigdes 1965. Samtidigt pågick "saneringen" av Huvudsta och Hagalunds municipalsamhällen - dvs de jämnades med marken och nya moderna bostäder uppfördes i dess ställe. Industriområdena i Hagalund, Vreten, Vireberg och Frösunda byggdes successivt ut med främst modem elektronisk industri. I takt med att befolkningen har ökat har kommunen också byggt ut den sociala servicen i form av pensionärshem, skolor, idrottsanläggningar och daghem. Karaktäristiskt för husen som uppfördes under 1950-talets slut och hela 60-talet är den grå eller beiga terrasitputsen. Det var en modern fasadutformning, men också ekonomisk och praktisk eftersom färgpigment inte behövde användas i någon större utsträckning.

I början av 70-talet färdigbyggdes Huvudsta och det nya Hagalund. Under 70-talet flyttades också flera stora statliga verk till kommunen - naturvårdsverket, riksskatteverket, arbetsmarknadsstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen. 1960-70-talen präglades också av en stor utbyggnad av vägsystemet orsakat av de stora trafikströmmarna genom kommunen till och från Stockholm. Tre tunnelbanelinjer har också byggts under det senaste decenniet.

Efter en nedgång i bostadsbyggandet under 70-talets andra hälft tog det fart igen i början av 80-talet med nya köp av statlig mark i Södra Bergshamra och Frösunda. Rudviken genomgick samma förnyelse som gamla Hagalund. Andra stora projekt har varit postterminalen vid Tomteboda, världens största värmepumpverk vid Bällstaviken och SAS nya huvudkontor i Frösundavik.

De militära områdena har successivt avvecklats och 1987 finns militär verksamhet bara kvar vid Järva skjutbanor, på Östra värnpliktskontoret i Bagartorp och på Karlberg.